Jag känner inte igen Leksands IF längre. Det började som en smygande känsla förra året men jag slog bort den med hjälp av en inre förklaring att det var första året på länge som jag inte hade något uppdrag i föreningen eller på läktaren.
Men den växer och den senaste tidens händelser ökar på tillväxttakten rejält.
Alla exemplen nedan är saker som hade kunnat lösas långt innan. Genom rak och ärlig dialog, med riktig transparens och med tydlig kommunikation.
Men allt fler röster i och runt föreningen rapporterar om att dialog inte är något som eftersträvas. Transparensen man säger sig vilja bjuda på har manifesterats genom inställda medlemsmöten, stängd årsstämma för Leksands IF Ishockey AB och kommunikationen utåt har inte fått det lyftet som utlovades inför säsongen.
Bristen på dialog har bland annat medfört
- att det inte längre finns något avtal mellan Leksands IF och Leksand Superstars.
- att vakter kliver in på läktaren för första gången på väldigt länge och dessutom helt i onödan.
- att de aktiva supportrarna inte lyssnas på och därför tar till banderoller.
Bristen på transparens resulterar till exempel i följande
- att de som har störst ansvar för att ekonomin är skjuten i sank inte har exponerats. De har fortfarande spelrum och inflytande på föreningen medan de som såg till att sätta stopp för vansinnet fortfarande betraktas som skurkar.
Bristen på pricksäker kommunikationen gör att
- Säsongskortsförsäljningen ligger efter
- Publiksiffrorna ser bättre ut på pappret än på läktaren
- Matcharrangemanget försämrats
- Viktiga siffror kommer inte ut till medlemmarna
Det som var en stötesten för mig när jag satt i styrelsen eller på kansliet var strävan efter lugn och ro. Nu verkar den har slagit klorna i ledningen på ett sätt att alla former av frågor blir att betrakta som något hotfullt.
Åtgärderna för att få lugn och ro gör att det till slut kommer att bli det motsatta. Det går att ducka medlemmarnas frågor genom att skita i att hålla medlemsträffar. Det går att slippa uttala sig i tidningen genom att inte svara när journalister ringer. Det går att försöka slippa en supporterförening som ställer krav genom att sparka undan benen för den ekonomiskt och utmåla dess företrädare som bråkstakar.
Men det går inte i längden. För till slut kommer årsmötet. Till slut blir ickesvaren på journalisternas frågor svar nog i sig och till slut kommer till och med Superstars att få nog och ta bladet från munnen.
Det är sorgligt att se detta från sidan och jag har försökt hjälpa till men det är tydligt att det inte är önskvärt och jag kommer inte bråka till mig inflytande på kansliet. Det är det så många som gör redan.
Tre möten har jag varit på. Tre bra möten. Men det som sagts där har antingen inte gått in eller så har jag helt enkelt haft fel. Det har i alla fall inte hjälpt så då lägger jag tiden på att skriva här, måla en eller ett par flaggor och podda i Cirkus Leksand.
Dessutom hävdar en av de riktiga höjdarna i föreningen att ett av möten aldrig har ägt rum. Trots att de andra tre runt bordet både har minnesanteckningar och uppföljande mail. Samma person har också bett mig om åsikter men i nästa stund frågade han varför jag gnäller på saker som är fel.
Tips:
Om man inte vill ha svar – fråga inte. I alla fall inte mig.
Så därför har jag klart och tydligt förklarat, skriftligt, att jag inte ämnar medverka i någon mer dialog eller några fler möten då dessa inte leder någonstans. Jag tyckte jag var tydlig – för det brukar jag kunna vara.
Men tydligen inte tillräckligt tydlig. För i veckan fick jag reda på att personen ifråga använder mig som slagträ internt på kansliet för att få igenom saker jag absolut inte står bakom. Fulspel för att antingen få sin vilja igenom eller utmåla mig ännu mer som en bråkstake.
BANDEROLLEN
För det första: jag håller med Leksand Tifo Crew i sakfrågan. Att ha ett samarbete med Mora IK rörande spelare på a-lagsnivå är för mig helt uteslutet. Jag har inget emot att vi jobbade tillsammans runt utematchen, globen eller de gånger vi varit överens om problemen i Svensk hockey som förbundet inte gör något åt.
Men att ha öppna dörrar mellan a-lagen är en helt annan sak.
Man kan tycka vad man vill om rivaliteten mellan oss. Men att låtsas som att den inte skulle finnas är bara dumt. Det finns anledningar till att biljetterna är dyrare och publiksiffrorna högre mot Mora, Färjestad, Brynäs och Djurgården än de är mot Växjö, Linköping, Timrå och HV.
Anledningarna är historia och den här typen av historia bygger rivalitet. Det är en rivalitet som vi faktiskt tjänar pengar på.
Banderollen har fått fart på kommentarsfältet där en blandning av gubbsjuka gubbar, vilsna valberedare, säsongskortarsinnehavare, gnagare och sällanbesökare gått till storms mot – eller försvarat – både ordval, utförande och budskap.
Ordvalet kommer från en ramsa vi sjungit i 20 år. Ingen, inte ens från Malung, har reagerat. Vi har haft betydligt grövre ord sprayade på tyg framför norra genom åren utan att det blivit sånt här liv.
Dessutom är det påtagliga hål i logiken hos de som är argast över ordvalet då deras kommentarer innehåller betydligt hårdare språk.
Utförandet har också fått skäll. Folk med insyn på Stevie Wonder-nivå har kallat det tifo. Det var en sprayad budskapsbanderoll. De ser ut så. Det hade man vetat om man varit intresserad sedan innan.
Budskapet avhandlade jag längre upp i texten. Men jag kan sammanfatta det, och vad jag tycker, så här:
På a-lagsnivå ska vi inte ha något sportsligt samarbete med MIK – vi ska ha ett välutvecklat motarbete. Vänd vasaloppet – enkelrikta riks70 – hellre död än röd.